None brainfunction
Oj, oj vad dålig jag är. Vissa stunder är jag så feberyrig att jag knappt kan hålla reda på mitt eget namn skulle jag tro. Nu sitter jag i alla fall upp i sängen. Nästan stolt.
Resan gick oväntat bra. Det är beundransvärt hur den mänskliga hjärnan kan anpassa sig och stänga av. I love it. Det var rätt beslut att åka. Hemma hade jag ruttnat bort. Att träffa vår vän där borta var så skoj. Jag hade saknat honom så mycket och när vi äntligen sågs förstod jag varför. Det är i princip omöjligt att inte ha trevligt med honom. Han har så härlig humor. Trevlig flickvän hade han skaffat också. Dessutom fick jag njuta lite av en utekväll vi hade. Jag, vännen, och exet var ute och klubbade och jag upptäckte med en gång hur många fiskar det finns i sjön. Förvisso är jag inte intresserad av att fiska just nu men det var trevligt att folk försökte få mig att nappa. Detta tyckte jag förstås pga totalt egoistiska skäl. Men ärligt - vem skulle inte gilla att tre stycken killar bokstavligen knäböjer framför en och ber en att göra dem sällskap på dansgolvet? Mitt framför ögonen på ens ex. I liked it, to say at least. Anyways... Ingen vet ännu att vi gjort slut, inte vår gemensamma vän heller som bara nöjde sig med att konstatera att jag var sjukt het ikväll som fick så mycket ragg. Oh, well. What can I say?
Jag måste dock säga att jag tycker att det är extremt jobbigt att gå ut med uppgiften om att vi separerat. Jag vill inte riktigt göra det då det känns så fel i timing. Att ha varit hos vår kompis i en vecka utan att ha sagt något och sen komma hem och annonsera ut nyheten känns inte helt rätt. Vi kan ju egentligen inte ta hänsyn till andra men det är ju förjävligt jobbigt. Hans familj... Jag vill inte göra slut med hans familj. Trist... Så jävla trist.
Resan gick oväntat bra. Det är beundransvärt hur den mänskliga hjärnan kan anpassa sig och stänga av. I love it. Det var rätt beslut att åka. Hemma hade jag ruttnat bort. Att träffa vår vän där borta var så skoj. Jag hade saknat honom så mycket och när vi äntligen sågs förstod jag varför. Det är i princip omöjligt att inte ha trevligt med honom. Han har så härlig humor. Trevlig flickvän hade han skaffat också. Dessutom fick jag njuta lite av en utekväll vi hade. Jag, vännen, och exet var ute och klubbade och jag upptäckte med en gång hur många fiskar det finns i sjön. Förvisso är jag inte intresserad av att fiska just nu men det var trevligt att folk försökte få mig att nappa. Detta tyckte jag förstås pga totalt egoistiska skäl. Men ärligt - vem skulle inte gilla att tre stycken killar bokstavligen knäböjer framför en och ber en att göra dem sällskap på dansgolvet? Mitt framför ögonen på ens ex. I liked it, to say at least. Anyways... Ingen vet ännu att vi gjort slut, inte vår gemensamma vän heller som bara nöjde sig med att konstatera att jag var sjukt het ikväll som fick så mycket ragg. Oh, well. What can I say?
Jag måste dock säga att jag tycker att det är extremt jobbigt att gå ut med uppgiften om att vi separerat. Jag vill inte riktigt göra det då det känns så fel i timing. Att ha varit hos vår kompis i en vecka utan att ha sagt något och sen komma hem och annonsera ut nyheten känns inte helt rätt. Vi kan ju egentligen inte ta hänsyn till andra men det är ju förjävligt jobbigt. Hans familj... Jag vill inte göra slut med hans familj. Trist... Så jävla trist.
Hemkommen
Jag är hemma i Sverige igen. Dragit med mig en grym förkylning. Eller är det svininfluensan tro?
Måste äta och vila lite innan jag kan få ner något betydelsefullt i skrift... Men snart så.
Måste äta och vila lite innan jag kan få ner något betydelsefullt i skrift... Men snart så.
Weird feeling
Nu när jag bestämt mig för att åka känns det mycket lättare av någon konstig anledning. Kanske för att jag inte har något annat val än att förtränga. Och det är jag ju van vid. Jag mår ju som bäst när jag stänger av...
Jag ska läsa "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson på resan. Efter att både syrran och terapeuten påstått att Lisbeth Salander i boken för tankarna till mig kunde jag inte motstå frestelsen mer.
Då är det inte långt kvar tills man är i ett annat land då. Mindre än ett dygn faktiskt. Weird.
Our Destiny
Bitterfitta räcker inte till
Jag har bestämt mig för att resa. Mest för att jag tror att jag skulle bli komplett galen av att stanna hemma. Sen vore det så dystert att avboka med kompisen som väntar där. Får hålla god min istället. Jag måste lyckas!
Har även kommit fram till att jag skulle vilja vara singel resten av livet. Jag har sugits in i ett riktigt mansförakt... Det är mörkt och fyllt av hat här. Tycker att killar är imbecilla varelser som är helt oförmögna att tala sanning. Undrar om jag alltid kommer att känna så?
Det går inte att lita på killar. Det är jag helt övertygad om för tillfället. Jag tror att man kan behålla sina manliga kompisar. Kompisar verkar de kunna ha. Men att ha flickvän? Nej, det verkar tyvärr gå över deras kompetens.
Några citat för att visa min poäng:
"jo, men så gjorde jag i alla fall det här som sårade henne..."
"du skulle blånekat! in i det sista."
"jag försökte ju. hon gick inte på det."
"hmm, du ska inte vara med en sådan intelligent tjej."
Eller så ska inte ni vara sådan jävla vidriga idioter! Och det här med att blåneka in i det sista - snälla sluta med det! Det funkar inte. Jag kan GARANTERA att ni får en mycket bättre respons om ni står för era misstag. Om ni, när ni blir påkomna säger; du kommer inte att gilla det här men jag ska lägga alla korten på bordet".
Klart att det kommer bli bråk, klart att det kommer bli tufft. MEN (och det här är det fetaste jävla MEN du någonsin läst) då respekterar du henne åtminstone och hon kommer att ta hänsyn till det. Istället för att blåneka in i det sista och längre än så - stå för vad du gjort. Allting annat är att dumförklara henne! Och tro mig - DET gör henne arg.
Till alla er lögnaktiga svin där ute som inte vågar stå för era handlingar. Pinsamt att ni är så fega! Här har ni:
Har även kommit fram till att jag skulle vilja vara singel resten av livet. Jag har sugits in i ett riktigt mansförakt... Det är mörkt och fyllt av hat här. Tycker att killar är imbecilla varelser som är helt oförmögna att tala sanning. Undrar om jag alltid kommer att känna så?
Det går inte att lita på killar. Det är jag helt övertygad om för tillfället. Jag tror att man kan behålla sina manliga kompisar. Kompisar verkar de kunna ha. Men att ha flickvän? Nej, det verkar tyvärr gå över deras kompetens.
Några citat för att visa min poäng:
"jo, men så gjorde jag i alla fall det här som sårade henne..."
"du skulle blånekat! in i det sista."
"jag försökte ju. hon gick inte på det."
"hmm, du ska inte vara med en sådan intelligent tjej."
Eller så ska inte ni vara sådan jävla vidriga idioter! Och det här med att blåneka in i det sista - snälla sluta med det! Det funkar inte. Jag kan GARANTERA att ni får en mycket bättre respons om ni står för era misstag. Om ni, när ni blir påkomna säger; du kommer inte att gilla det här men jag ska lägga alla korten på bordet".
Klart att det kommer bli bråk, klart att det kommer bli tufft. MEN (och det här är det fetaste jävla MEN du någonsin läst) då respekterar du henne åtminstone och hon kommer att ta hänsyn till det. Istället för att blåneka in i det sista och längre än så - stå för vad du gjort. Allting annat är att dumförklara henne! Och tro mig - DET gör henne arg.
Till alla er lögnaktiga svin där ute som inte vågar stå för era handlingar. Pinsamt att ni är så fega! Här har ni:
Beslutsångest
Vaknar. Stirrar framför mig. Fast i tankar. Ångest. Ja, men det var ju ett trevligt nytt mönster i mitt liv.
Idag är ångesten så omfattande. Idag måste jag ta ett beslut.
Vi har en inplanerad resa tillsammans. Ska jag fortfarande åka? Vår gemensamma vän som väntar på oss där borta... Jag har ju verkligen sett framemot att få träffa honom igen. Resan är betald... Men idag är sista dagen för att växla pengar så jag måste bestämma mig.
Jag tror inte på en fortsättning för oss, men det gör du. Så på ett sätt skulle du kanske straffas lite av att vara bortrest med mig men inte få röra vid mig? Det vore faktiskt underbart om du led lite också. Så arg och sårad är jag. Men vore det bra? Skulle jag klara av att hålla god min inför vår vän så att inte han känner obehag? Skulle jag kunna njuta av resmålets alla upplevelser med dig trots att jag är så ledsen?
Och om jag inte åker... Vad gör jag då? Lägger mig i sängen i en vecka och tycker synd om mig själv? Går tillbaka till jobbet och berättar att min resa inte blev av med alla pinsamma följder det innebär? Jag orkar inte jobba just nu... Men jag vill inte ligga i sängen en hel vecka. Hade jag kunnat åka någon annanstans med en vän, hade det varit det bästa. Men jag hittar ingen lämplig sista minuten, eller för den delen en vän som både har råd och ledigt. Så då återstår bara att åka iväg på den redan inplanerade resan eller att ligga hemma i min säng och tycka synd om mig själv. Helvete!
Var det här tvunget att ske? Och just nu?
Idag är ångesten så omfattande. Idag måste jag ta ett beslut.
Vi har en inplanerad resa tillsammans. Ska jag fortfarande åka? Vår gemensamma vän som väntar på oss där borta... Jag har ju verkligen sett framemot att få träffa honom igen. Resan är betald... Men idag är sista dagen för att växla pengar så jag måste bestämma mig.
Jag tror inte på en fortsättning för oss, men det gör du. Så på ett sätt skulle du kanske straffas lite av att vara bortrest med mig men inte få röra vid mig? Det vore faktiskt underbart om du led lite också. Så arg och sårad är jag. Men vore det bra? Skulle jag klara av att hålla god min inför vår vän så att inte han känner obehag? Skulle jag kunna njuta av resmålets alla upplevelser med dig trots att jag är så ledsen?
Och om jag inte åker... Vad gör jag då? Lägger mig i sängen i en vecka och tycker synd om mig själv? Går tillbaka till jobbet och berättar att min resa inte blev av med alla pinsamma följder det innebär? Jag orkar inte jobba just nu... Men jag vill inte ligga i sängen en hel vecka. Hade jag kunnat åka någon annanstans med en vän, hade det varit det bästa. Men jag hittar ingen lämplig sista minuten, eller för den delen en vän som både har råd och ledigt. Så då återstår bara att åka iväg på den redan inplanerade resan eller att ligga hemma i min säng och tycka synd om mig själv. Helvete!
Var det här tvunget att ske? Och just nu?
Avsmak
När jag talar med dig känner jag avsmak och ilska. När jag inte talar med dig är jag ledsen. Jag vet inte riktigt vad jag föredrar. Det är på ett sätt lättare att vara arg än ledsen. Att vara arg är ju egentligen bara en reaktion på att vara just ledsen.
Så vad gör jag nu? Jag är ledsen både med och utan dig... Och om jag inte vill vara ledsen då, vad gör jag då?
Nu ska jag titta på Medium. Kanske glo lite på Ghostwhisperer också. Stänga av hjärnan.
Så vad gör jag nu? Jag är ledsen både med och utan dig... Och om jag inte vill vara ledsen då, vad gör jag då?
Nu ska jag titta på Medium. Kanske glo lite på Ghostwhisperer också. Stänga av hjärnan.
Alla dessa mail & sms
Jag har vaknat nu. Det första jag tänker på är ditt svek. Det svider i hjärta och mage och jag undrar om jag ska svara på ditt senaste sms. Tårarna har inte hunnit börja rinna än, jag är snarare i något apatiskt liknande tillstånd. Om man bortser från den svidande känslan. Jag verkar inte bli klokare på den här historien. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara dra täcket över huvudet och somna om. Somna om i ett drömlöst mörker.
Jag gråter inte i sällskap...
...men nu är jag hemma igen.
Vill sova. Är så trött. Har så ont.
Tänk att få vara törnrosa just nu.
Why?
Nej, tårarna vägrar sluta rinna. Vad ska jag ta mig till? Måste snart gå utanför dörren också... Riktigt härligt. Så ser ni en bölande tjej på tunnelbanan... då är det nog jag. Fan, jag vill inte.
Jag vill bara ligga i sängen med täcke över huvudet hela dagen.
"Why can't you see this boat is sinking?" (Annie Lennox)
Jag vill bara ligga i sängen med täcke över huvudet hela dagen.
"Why can't you see this boat is sinking?" (Annie Lennox)
Genom tårar
Vaknade... Stirrade rakt in i datorskärmen. Låg i flera minuter och stirrade på skärmsläckaren. Tankarna snurrar runt, runt i en hastighet jag har svårt att följa. Inser att det inte är speciellt givande att följa skärmsläckaren med blicken. Blir lite rädd för mig själv... För det dystra. För förtvivlan jag känner.
Kom att tänka på min syrras sms till mig igår:
"Fantastiska du. Allt löser sig alltid i slutändan, även dom gånger man inte har en aning om hur. Älskar dig. Puss"
När? När löser det sig? Jag är redan trött på den här historien. Jag vill så gärna känna att den är överspelad. Hur långt är det tills dess? Kommer jag ha mycket ont på vägen? Kommer tårarna sluta rinna snart? Men tack, älskade syster, för att du påminner om något så självklart som man faktiskt inte tänker på när man är mitt uppe i det. Det var verkligen en ljusglimt i allt mörker.
Godmorgon då... Verkligen.
Kom att tänka på min syrras sms till mig igår:
"Fantastiska du. Allt löser sig alltid i slutändan, även dom gånger man inte har en aning om hur. Älskar dig. Puss"
När? När löser det sig? Jag är redan trött på den här historien. Jag vill så gärna känna att den är överspelad. Hur långt är det tills dess? Kommer jag ha mycket ont på vägen? Kommer tårarna sluta rinna snart? Men tack, älskade syster, för att du påminner om något så självklart som man faktiskt inte tänker på när man är mitt uppe i det. Det var verkligen en ljusglimt i allt mörker.
Godmorgon då... Verkligen.
Förtvivlan håller mig vaken
Tårarna verkar aldrig ta slut.
Jag är så besviken.
Jag trodde du höll av mig.
Hur får jag bort tankarna?
Hur bedövar jag?
Kan jag glömma?
Är så trött...
Ska stänga av.
Se om jag lyckas.
Du sover säkert djupt vid det här laget.
Fan, vad orättvist.
Du är en skit.
Jag är så besviken.
Jag trodde du höll av mig.
Hur får jag bort tankarna?
Hur bedövar jag?
Kan jag glömma?
Är så trött...
Ska stänga av.
Se om jag lyckas.
Du sover säkert djupt vid det här laget.
Fan, vad orättvist.
Du är en skit.
Ska du inte trampa på mig också?
Är det inte bara det som fattas? Hur kunde du? Hur tänkte du? Varför vill du mig så illa? Jag förtjänar inte det här.
Funderade du inte alls på konsekvensen? Eller ansåg du att det var en risk du var villig att ta?
Förstår du inte hur ont det gör? Kunde du inte tänkt lite på mig? På min själ... Som du just ärrat. Vad ger dig den rätten?
Hur ska jag kunna lita? Tyckte du att jag behövde det här? Förtjänade det?
Hur ska jag läka från det här? Har du svar på det?
Det gör ont. Jag mår illa. Vet inte var jag ska ta vägen. Vad jag ska ta mig till... Du har inte rätt att behandla mig såhär.
Förlåt räcker inte. Det gör inget ogjort. Läker inga sår. Jag kan inte... Det går bara inte...
Inte ens om jag hade haft viljan hade jag klarat av det...
Aj
I know enter the...
Jodå, jag vet att klockan går att jämföra med barnet men ärligt talat så måste jag slita mig från det här eländet och försöka ta igen förlorad sömn. En del påstår att det inte går, men jag läste minsann senast i HÄLSA att det kan man visst. Jag väljer att tro på det. Inte bara för att jag läste det i en tidning som handlar om hälsa utan för att det var den informationen jag senast läste i ämnet. I dagens ombytliga samhälle, där det ena gör dig stark dag ett och ger dig cancer dag två, tycker jag inte att det finns annat att göra. I can justify every step I take... Sleep tight!
This used to be
This used to be my playground [used to be]
This used to be my childhood dream
This used to be the place I ran to
Whenever I was in need
Of a friend
Why did it have to end
And why do they always say
Don't look back
Keep your head held high
Don't ask them why
Because life is short
And before you know
You're feeling old
And your heart is breaking
Don't hold on to the past
Well that's too much to ask
(chorus)
Live and learn
Well the years they flew
And we never knew
We were foolish then
We would never tire
And that little fire
Is still alive in me
It will never go away
Can't say goodbye to yesterday [can't say goodbye]
(chorus)
No regrets
But I wish that you
Were here with me
Well then there's hope yet
I can see your face
In our secret place
You're not just a memory
Say goodbye to yesterday [the dream]
Those are words I'll never say [I'll never say]
This used to be my playground [used to be]
This used to be our pride and joy
This used to be the place we ran to
That no one in the world could dare destroy
This used to be our playground [used to be]
This used to be our childhood dream
This used to be the place we ran to
I wish you were standing here with me
This used to be our playground [used to be]
This used to be our great escape
This used to be the place we ran to
This used to be our secret hiding place
This used to be our playground [used to be]
This used to be our childhood dream
This used to be the place we ran to
The best things in life are always free
Wishing you were here with me
This used to be my childhood dream
This used to be the place I ran to
Whenever I was in need
Of a friend
Why did it have to end
And why do they always say
Don't look back
Keep your head held high
Don't ask them why
Because life is short
And before you know
You're feeling old
And your heart is breaking
Don't hold on to the past
Well that's too much to ask
(chorus)
Live and learn
Well the years they flew
And we never knew
We were foolish then
We would never tire
And that little fire
Is still alive in me
It will never go away
Can't say goodbye to yesterday [can't say goodbye]
(chorus)
No regrets
But I wish that you
Were here with me
Well then there's hope yet
I can see your face
In our secret place
You're not just a memory
Say goodbye to yesterday [the dream]
Those are words I'll never say [I'll never say]
This used to be my playground [used to be]
This used to be our pride and joy
This used to be the place we ran to
That no one in the world could dare destroy
This used to be our playground [used to be]
This used to be our childhood dream
This used to be the place we ran to
I wish you were standing here with me
This used to be our playground [used to be]
This used to be our great escape
This used to be the place we ran to
This used to be our secret hiding place
This used to be our playground [used to be]
This used to be our childhood dream
This used to be the place we ran to
The best things in life are always free
Wishing you were here with me
I väta jag legat
Man ska inte ta med sig både mobil och bok in i badrummet när man ska bada. Jag låg ju i badet i nästan två timmar som resultat. Det positiva med det är förstås att jag dels fått gnälla av mig en hel del angående min påfrestande arbetsdag och att boken snart är färdigläst. Då kan jag börja på en ny bok. Eller rättare sagt... Hoppa tillbaka till en av de andra två jag också läser. Har alltså påbörjat inte mindre än tre böcker samtidigt. Vet inte varför - det är faktiskt inte likt mig.
Jaha... Då har man inte gjort någon större nytta här hemma idag då... Blir till att intensifiera hemmaarbetet i slutet av veckan istället. Dumt. Jag skulle ju förvisso kunna fixa lite nu, men med tanke på hur få timmars sömn jag fick i natt så orkar jag inte lyfta ett finger. Ursäkter, ursäkter. Vad skulle jag vara utan er? Thank you for everything.
...Justify...
Jaha... Då har man inte gjort någon större nytta här hemma idag då... Blir till att intensifiera hemmaarbetet i slutet av veckan istället. Dumt. Jag skulle ju förvisso kunna fixa lite nu, men med tanke på hur få timmars sömn jag fick i natt så orkar jag inte lyfta ett finger. Ursäkter, ursäkter. Vad skulle jag vara utan er? Thank you for everything.
...Justify...
Suck och stön räcker inte till
Tack och lov att denna arbetsdag är över. Mitt tålamod testades en aning. Visade sig att jag knappt har något tålamod, haha. Det här har varit en riktig skrotdag! Imorgon är det halvdag sen tar jag en dryg veckas semester. It feels great!
Nu ska jag lägga mig i badkaret. Tänkte ta sällskap av en bok. Katten kommer säkerligen hålla sig i närheten hon med. Min lilla gosa.
Nu ska jag lägga mig i badkaret. Tänkte ta sällskap av en bok. Katten kommer säkerligen hålla sig i närheten hon med. Min lilla gosa.
Time for bed
Nu ska jag och katten somna framför Medium, en av våra favoritserier.
Vi är uppe på tok för sent för vårt eget bästa. En av oss jobbar ju imorgon.
Sov gott.
Skrämmande artikel
Den här artikeln skrämmer i alla fall mig. På vilket sätt skulle jag bli mer kompetent inom mitt yrke för att jag skaffade barn? Kommentarerna till artikeln är också rätt skrämmande. Tänk att folk så ofta ska uttrycka åsikter som om det vore svart eller vitt. Mina erfarenheter av livet har visat att det finns en hel del gråzoner där emellan som kan vara intressant att fästa uppmärksamhet på... Men men...
Jakten på lycka
Jag insåg idag hur pass fokuserad jag egentligen är på att bli lycklig. Min psykoterapeut har frågat mig vad jag vill ha ut av livet och svaret på den frågan är lycka. Jag vill vara lycklig! Vad det innebär kan jag dock inte svara på. Och hur jag når dit har jag inte kommit fram till än. Men som jag söker. Jag läser Dalai Lamas "Vägen till lycka!", jag går hos terapeuten och bearbetar gamla sorger, jag försöker pigga upp kropp och själ med hälsokost etc etc.
Och idag tog jag till medlet jag alltid försökt undvika. Jag fick antidepressiv medicin utskriven... Det känns vemodigt. Har svårt att föreställa mig själv på antidepressiva. Får vänja mig vid tanken innan jag börjar på riktigt.
Kan det vara så att jakten på lycka är som att jaga kärlek? Jag tror bestämt att den som inte vill finna kärlek finner den och den som längtar mycket finner den inte. Kan det vara så att lyckan en dag bara skulle slå mig i huvudet en dag om jag slutade söka efter den?
Läkaren bad mig göra ett test för att se på vilken nivå min depression och ångest ligger. Det visade sig att ångestdelen inte var något att oroa sig för och att depressionen var på medelnivå. Hur bra är inte det? Man får vara glad för det lilla! Jag misstänker dock att det ligger en liten lurig nyförälskelse bakom det relativt positiva resultatet. En nyligen löst konflikt kan väl lyfta varenda människa åtminstone en aning. Och jag kände mig faktiskt genast lättare och piggare än på länge efter ha löst denna konflikt. Det var en kortvarig singelhistoria jag fick... Men jösses vad bra det känns nu. Jag trodde att jag tappat allt hopp om oss... men så var det inte. Gick från att känna nattsvart hopplöshet till något i stil med "en sista ärlig chans som aldrig förr. Jag har inget att förlora."
Nu håller jag tummarna för att vi ska fixa det här. Att vi ska ha samma team-känsla som i början... När han och jag var oskiljaktiga och oslagbara. Det känns som att vi förstår allvaret nu. This is it.
Och idag tog jag till medlet jag alltid försökt undvika. Jag fick antidepressiv medicin utskriven... Det känns vemodigt. Har svårt att föreställa mig själv på antidepressiva. Får vänja mig vid tanken innan jag börjar på riktigt.
Kan det vara så att jakten på lycka är som att jaga kärlek? Jag tror bestämt att den som inte vill finna kärlek finner den och den som längtar mycket finner den inte. Kan det vara så att lyckan en dag bara skulle slå mig i huvudet en dag om jag slutade söka efter den?
Läkaren bad mig göra ett test för att se på vilken nivå min depression och ångest ligger. Det visade sig att ångestdelen inte var något att oroa sig för och att depressionen var på medelnivå. Hur bra är inte det? Man får vara glad för det lilla! Jag misstänker dock att det ligger en liten lurig nyförälskelse bakom det relativt positiva resultatet. En nyligen löst konflikt kan väl lyfta varenda människa åtminstone en aning. Och jag kände mig faktiskt genast lättare och piggare än på länge efter ha löst denna konflikt. Det var en kortvarig singelhistoria jag fick... Men jösses vad bra det känns nu. Jag trodde att jag tappat allt hopp om oss... men så var det inte. Gick från att känna nattsvart hopplöshet till något i stil med "en sista ärlig chans som aldrig förr. Jag har inget att förlora."
Nu håller jag tummarna för att vi ska fixa det här. Att vi ska ha samma team-känsla som i början... När han och jag var oskiljaktiga och oslagbara. Det känns som att vi förstår allvaret nu. This is it.
