Justify My Love

Har nyligen kommit hem från herr A. No sex - jag har nackspärr! Ska sanningen fram så åkte jag faktiskt över till honom för att sno åt mig lite Citodon men inte ens det gjorde susen. Vet inte om det kan vara besöket på Grönan i söndags som får stå till svars för nackproblemet. Jag vägrar i alla fall att gå till läkaren trots att det var vad personalen på Apoteket rekommenderade. Idag kan jag i alla fall gå utan att skrika så det löser sig nog ändå.

Jag är så trött på mig själv och min "ska bara"-mentalitet. Tiden bara rinner ifrån mig. Idag har jag lovat mig själv att jag ska tvätta, städa och hälsa på min mamma. Istället för att gå till tvättstugan det första jag gör så sätter jag mig här och slösar tid.

Slår bort alla tankar på mamma så fort de dyker upp. Skjuter fram det där samtalet där jag lovar att komma förbi. Idag ska hon flyttas från sjukhuset tillbaka till Hospice. Jag tycker att det är så jävla jobbigt att hälsa på henne. Vet egentligen inte varför. Det är väl bara så trist att pendla mellan ilska och sorg när jag ser henne. För det är ju så det är. Jag kan inte sluta förbanna henne över alla dessa usla beslut hon tagit genom åren. Och det är så svårt att smälta att hon blev så chockad över sin dödsdom i cancer när hon söp under cellgiftsbehandlingarna.
Det är sådana saker jag tänker på när jag träffar henne. Vill bara ruska om henne hårt och fråga vad i helvete hon tänkte med. Jävla idiot. Min mamma. Min mamma vars plats aldrig kan ersättas av någon. Ja, det är helt enkelt en minst sagt komplicerad hatkärlek jag känner för den kvinnan. Det där lilla barnet inom mig kommer aldrig någonsin förstå varför hon alltid valde bort mig och min syster till förmån för alkoholen. Och varför, med facit i hand, gör hon om det? Mitt vuxna jag blir inte heller klok på det här. Det finns förmodligen inget att förstå. Det är säkert precis så ologiskt som det känns. Mamma, lilla. Jag kommer idag.