Low energy
Hela jag är depp. Vad jag än gör känner jag mig nere. Överväger att börja med antidepressiva igen. Om det inte släpper av sig självt.
Träffade herr A i helgen. Det var mysigt och rätt roligt. Men jag börjar ledsna på det. Att ses och sitta inne. Inte hitta på något. Det är mysigt ett tag, sen får jag panik. Vill ha nöjen. Behöver nöjen. Behöver energin det ger...
Well thank you, mr Bartender!
Utgången i lördags var underbart rolig.
Fyllde kvällen med lite hyss och roliga utmaningar.
Finns inget bättre.
Kom undan med en löjlig summa pengar på hela kvällen.
Bartendern bjöd på både shot och drink.
Bara sådär. (Sjukt snygg btw)
Inga killar med hem. Såklart.
Sov ensam i min egen säng.
Saknade herr A..? Ja, vid några enstaka tillfällen.
Skrattade mycket.
Fick många komplimanger.
Inga telefonnummer byttes.
That´s it folks!
Speak your mind, boy
"Nej, du kan väl klä dig i en säck istället så att ingen stjäl dig ifrån mig?"
Mmm... Jag undrar jag.
Hoppas verkligen att han säger till om det är ett förhållande han vill ha... Rakt ut. Jag tänker inte ta hänsyn till små hintar.
Ikväll ska jag ut. Kanske i klänningen. Singelmobilen verkar ha gått sönder. Den vägrar ladda. Helvete!
Anyways... Jag funderar på att lägga ner den här bloggen. Kan inte komma ifrån känslan att det bara är en tidsfråga innan någon jag känner hittar hit. Det ogillas.
Ps
Nu har jag tagit reda på mer. En utav bröderna är singel.
Ålder 34. Eller var det 32? Hmm... Big deal.
Anyone? :P
Jävla tjat om den där herr A
Det börjar gå mig på nerverna hur allting mer och mer tycks kretsa kring den där herr A. Bara kolla i den här bedrövliga bloggen vilket tjat det är om denna karl. Åkte ju hem till honom i fredags. Lämnade inte lägenheten en enda gång på 25 timmar! Han däremot lämnade lägenheten en gång för att införskaffa mat medan jag duschade. Dessa 25 timmar ägnade vi oss åt sex, sömn och True Blood. Det var så jävla mysigt. Vi tog igen alla dessa vardagsmorgnar då vi inte hunnit mysa.
"Jag sover mycket bättre med dig än själv" förklarade herr A.
Han är en riktigt kelig typ. Tätt ihop ska man ligga. Skeda och skedas. Han är så mycket man och ändå så... fin. Skör på något sätt. När han ligger och sover och man pussar på honom så ser man hur mycket han myser och han ler som en liten pojke. Den finaste pojken. Så öm och kärleksfull.
Det är skönt när det keliga kan lämnas därhän vid annan aktivitet. När det kommer till sexet kan jag inte annat än le. Han är så jävla mån om min njutning att jag rentav kan bli irriterad. Kan inte förklara detta, det finns ingen logik. Förmodligen bara det att jag är minst lika mån om hans njutning så att det stör mig när han vill sätta mig först. Men sen kommer orgasmen... och han är förlåten.
Men trots att jag inte kan önska mig mer av en man än vad herr A har att ge, önskar jag att han inte fick så mycket utrymme. Nästa helg ska jag ut. Då ska jag försöka flirta järnet. För att det är kul. Det är bara det där lilla hindret som ska elimineras först. Den fixa idén om att ingen ens är i närheten så intressant som herr A. När den tanken är borta... Then I am good to go!
No weird thoughts
Det gick alldeles utmärkt att bara njuta av herr A igår.
Inga konstigheter. Han sa inget som fick mig att undra över var vi står.
Bara ännu fler komplimanger. Den typen av komplimanger jag kan ta.
Som att han kallar mig "gorgeous"
Att han älskar att ha sex med mig och att vi är synkade.
Ja, helt naturliga komplimanger från en kille helt enkelt.
Vi ska ses ikväll igen.
Kors i taket - 2 kvällar i rad.
Nu ska jag ta mig en powernap så jag orkar med en kväll till.
Det absolut bästa är att det är lördag imorgon och att vi kan ligga kvar i sängen och dra oss.
Det var en riktig kamp att ta sig upp imorse. Inte bara för att antal timmar sömn blev lite för få.
Hur lätt är det att lämna sängen när man ligger bredvid den finaste karln man sett?
Varje gång jag samlat tillräckligt med ork och vilja att ta mig upp ur den där sängen slängde han
armen om mig och drog mig till sig. Det är en jädrans tur att man har flexmöjligheter på jobbet.
Trevlig helg!
Zzz
Ett försök att leva i nuet
Jag är sjukt rädd för kärlek.
Målar alltid upp de värsta scenarion som kan ske. Det är allt mellan otrohet, svartsjukegräl, sjukdom och ond, bråd död.
Har kommit på mig själv flertalet gånger funderandes kring alla sätt herr A skulle kunna skadas eller rentav dö ifrån mig. Det känns som något att ta upp med terapeuten. Jag förstår inte varför jag alltid tror att mina pojkvänner ska dö ifrån mig. Det är ju helt rubbat!
Och herr A är inte min pojkvän. Men jag får lov att erkänna att jag uppenbarligen är sjukt förtjust i honom. Och att om jag velat ha ett förhållande hade herr A varit den andra halvan i detta. Imorgon ska vi ses. Då ska jag stänga av allt vad tankar heter och bara njuta. Då har jag något trevligt att se tillbaka på den dagen det skiter sig mellan oss. Pessimist javisst! Men sanningen är att det är värt det. Det jag får uppleva med honom nu är värt en eventuell hjärtesorg i efterhand. Gäller bara att minnas det när det väl smäller. Helvete vad fast jag är i mina negativa tankar. Vad fan är det för fel på mig??
Hooked on that big flashing questionmark!
Vi mös i hans soffa igårkväll då han sade: "Jag får nästan dåligt samvete för alla killar som INTE får vara med dig." Jag blev helt paff och satt tyst lite för länge och bara tittade ner i hans ögon. Hans vackra, lysande ögon... Måste sett ut som ett frågetecken. Och ganska nervöst sådant. Min första impuls var att säga något i stil med att det väl inte finns något som hindrar mig från att vara med andra men... Det vore ju faktiskt en ren och skär lögn just nu. HAN hindrar mig. Han är så fantastiskt vacker, mysig, rolig och intelligent att jag gått och blivit blind för andra. Och jag HATAR det! Det är inte vad jag vill ha.
Det slutade med att jag efter en alldeles för lång tystnad slätade över det hela med ett "Ja, du har säkert väldigt dåligt samvete över detta" varpå han skrattade och sa "Nej, egentligen inte." Sen hånglade jag upp honom.
Vad fan är det här? Jag fattar inte. Hela jag känner mig som ett stort frågetecken just nu. Jag vill bara släppa det. Låta det gå som om det inte bekom mig. Men det GÅR ju inte. Det blev alldeles för många följdfrågor för min del. Tjejer har en tendens att överanalysera saker. Killar är oftast inte så komplicerade som vi tror. Och ibland är de så fullkomligt komplicerade att det kan kräva ett samtal på timmar för att egentligen komma fram till vad de menar. Jag vet inte i vilket fack jag ska placera detta.
VAD menar karln?
Är vi exklusiva med varandra? Är det SAGT så? Jag var under intrycket att det var precis tvärtom. Att det var en av anledningarna till att vi inte ska vara tillsammans. Att man FÅR träffa andra även om man kanske för stunden inte vill?
Det var en så konstig sak att säga. Out of the blue. Från ingenstans. Så nu snurrar det runt såhär:
-Han ville bara se min reaktion för att veta om jag träffat någon annan. (Bad, bad, bad reaction on my part in that case)
-Han ville ta upp ämnet i syftet att komma överens om något. (Ännu en gång en dålig reaktion från min sida då jag inte snappade upp tråden)
-Han bara sa något han kände för utan att tänka sig för vad han egentligen sa. (Men den efterföljande tystnaden och blicken som följde fick mig att känna att han ville ha ett svar. Alternativt fick han panik för att han insåg i samma stund som mig vad han sagt och inte visste hur han skulle rädda situationen.
-Han vill helt enkelt fiska efter om jag träffar andra. (För att veta om han kan träffa andra eller av svartsjuka kan jag inte svara på)
Finns det fler alternativ?
Jag fattar inte vad jag ska göra med den här karln. Han är trubbel för mig. Känner det i hela kroppen. Han är så ofantligt vacker. Kom på mig själv med att sitta och beundra honom när vi egentligen skulle se True Blood. Jag smälter i hans närvaro. Fullkomligt. T.o.m min syrra har snappat upp att det här är något utöver det vanliga i mitt liv. Att en HAN kommer in och får så fantastiska lovord redan från början från mig. Det här kan gå käpprätt åt helvete för min del. Jag är helt lost i den här grabben. Det kan förstås ha att göra med hans fantastiska komplimanger. Å andra sidan är jag fullständigt livrädd för hans komplimanger då de är alldeles för många för att det ska vara möjligt. Jag är ju inte den där fantastiska kvinnan han pratar om. Det är inte möjligt. Jag tror inte att hon existerar.
Jag panikar ur. Och hade jag inte varit totalt trollbunden av honom hade jag flytt. Men jag sitter fast i en sådan enorm fascination. Jag kan inte hålla mig borta. När jag är där hos honom i hans famn... Hans stora, trygga famn... då finns det ingenting annat. Jag vill bara stanna tiden och var där. Där och ingen annanstans. Jag önskar att jag kunde lämnat den känslan när jag lämnade honom imorse. Men det blir jävligt svårt när han några timmar senare skickar ett rart sms som följs av flera andra. Han sjunger till mig när vi tittar på True Blood. "When you came in the air went out" Och det är så jävla corny att jag inte kan annat än att älska det. Ta emot ännu en komplimang. Fastna ytterligare. I am hooked! Fuck!
So, the secret is out
Sen finns det ytterligare ett skäl. Samma skäl som fått mig att ge undvikande svar på frågor kring min skadade tå som jag haltat runt med idag. Jag tror helt enkelt inte att folk kan ta det ärliga svaret på rätt sätt. Men ok. Here it goes! Jag och en väninna har börjat dansa Poledance. Observera här nu att det inte är en strippkurs - jag behåller kläderna på!
Vi var duktigt nervösa inför första passet. Undrade vad vi gett oss in på. Fantiserade ihop en ren ångestbild av en bimbo med silikonrattar till lärare och 18-åriga bruttor som går kursen för att kunna "styla" med sina nyvunna kunskaper på Kickis till helgen. Men så var det tack och lov inte. Det var en urbota gullig tjej som höll i kursen. Kursdeltagarna var helt "normala" töser.
Träningen visade sig vara både hårdare och roligare än jag väntat mig. Först när jag insåg att det även ger sjukt mycket blåmärken mindes jag att jag måste läst att det är en vanlig åkomma i strippvärlden i Jenna Jamesons töntiga bok. Hur som haver så var det en riktig energikick. Men jag kände mig allt annat än graciös och sexig kan jag lova. Jag är galet stel i kroppen. Röra vid mina egna fötter med raka ben är en fjärran dröm. Förvisso en dröm jag fan ska lyckas med snart! Blev grymt taggad av att se kursledaren vrida kroppen i lägen jag inte ens visste var möjligt. Dit kan bli aningen svårt att nå. Fötterna känns som ett mer rimligt mål då alla verkar kunna detta utom just jag.
Ja, och varför pratar jag då inte vitt och brett om denna nya träning? Jo, för att det är faktiskt en liten bimbostämpel över det hela. Är det något jag aktar mig noga för är det den stämpeln. Det är inte jag. Den passar inte mig. Jag vill inte hamna i det facket i någons ögon.
Med detta sagt vill jag slå ett slag för denna träningsform. Helvete vilken grymt bra träning det är. Och ärligt talat så är det hysteriskt roligt att snurra runt den där pålen, oavsett om man gör det graciöst eller ej.
Ett tips för den som blev nyfiken är dock att ta med sig knäskydden! Ett råd jag gärna tagit emot innan. Aj, aj.
So, there you have it! Och nu känns det... lite obehagligt, lite pirrigt. Och en släng av lättnad. För vad ska jag med den här bloggen till om jag ska tänka så jävla noggrannt på vad jag skriver, right?
Hemlig träning
Nu ska jag snart ramla i säng. Lär sova gott. Känner mig helt utmattad.
Kredit är aningen ångestframkallande
Terapin på onsdag räknas som urbota trist. Besöket på torsdag hos väninnan med den nyfödda pojken får räknas in som nöje. Fredag ska jag hjälpa en vän att flyttstäda. Det är fan allt annat än ett nöje. Alla andra kommer vara ute och spendera nyinkommen lön, ju.
Jag är lite kinkig idag. Om lördagen blir trist så kommer jag gråta. Pessimist javisst? Jävla måndag.
Har i alla fall köpt en väldigt fin klänning idag. Lever på den då. Fast den belastade förstås kreditkortet. Men fin är den. Den var värd det. Correction - jag är värd det! Varför? I dunno! Känner mig... låg. Men fin är den. Klänningen alltså. Mmm, jag har inte alls ångest för att belasta kreditkortet med en klänning. Nope. Inte alls. För den är ju FIN. Mmm, fin... Jag försöker inte alls dämpa mitt dåliga samvete. Verkar det så?
Uppsala
Därav min frånvaro. Kom nyligen hem.
Det var väldans trevligt där men nu är jag så trött att bloggandet får vänta.
Sov gott!
Då rullar skiten igång igen då
Bara helgen kvar sen är det jobb igen. Helvete vad tungt det känns.
Å andra sidan funderar jag på om jobbet inte behövs för att uppskatta och nyttja helgledigheten.
Jag börjar med en hektisk vecka. Tisdag startar träningen - känns pirrigt.
Onsdag är det fucking jävla skitterapeuten som får sätta klorna i mig igen - ger grav ångest. Tycker egentligen inte illa om henne men det är verkligen bara tungt att gå dit. Det har hängt som ett mörkt moln över mig hela sommaren. Å andra sidan har jag också gått in i ett något mer destruktivt mönster över sommaren också så jag kanske ska ge det en chans.
Torsdag ska jag åka över till min vän som numera är nybliven mamma och hälsa på den lille. Det känns... konstigt. Roligt för deras skull då den lille var efterlängtad men samtidigt känns det nästan som att ta farväl av min vän. Som att hon börjat ett nytt liv nu, där våra tidigare gemensamma intressen blir som bortblåsta. Å andra sidan är hon "borta" sedan en bra tid tillbaka. Jakten på barn och lugnt familjeliv har alltid varit hennes och aldrig min. Så när hon träffade sin respektive försvann hon. Kan inte klandra henne då hon är långt ifrån ensam om det. Men ändå... Det känns oroligt. Ska försöka ta så mycket plats som möjligt i hennes och lillens liv. Det är väldigt sällan en vän lämnar mitt liv helt och hållet. Efter alla dessa år ska hon finnas kvar i mitt liv - det har jag bestämt.
Lite värme
Nästa vecka är det jobbet som gäller igen. Fy, vad trist.
Men ikväll är det basket som gäller. Joy!
Nu ska jag inte slösa mer tid framför datorn. C ya!
Purr purr
Fan, vad duktig jag är! Då blir det att gå upp med tuppen imorgon och hoppas kunna sno åt sig en maskin i tvättstugan då. Var däremot och hälsade på mamma. Filade och målade hennes naglar. Spådde henne i kort. Får fysiskt ont av att se andra människor i smärtor. Om jag vet var de har ont får jag ont på samma ställe. I min mammas fall får jag ont i hela kroppen. Jag hatar den vidriga sympatikänslan. Förstår inte hur det går till.
Nåväl, nu är det gjort i alla fall.
På torsdag, om min nacke och vädret tillåter, ska jag, herr A, syrran och hennes sambo spela basket. Spännande! Får vi se vad syrran och herr A tycker om varandra. Jag insåg igår att herr A är lite som en hund eller katt. Jag vill klappa och kela hela tiden. Låg i flera timmar och drog fingrarna genom hans hår och längs hans kropp. Det är så mysigt. Precis som med min katt. Fast herr A ger mig inte klåda och röda ögon. Synd att han inte spinner. Då hade det varit guld.
Jag ska bara...
Har nyligen kommit hem från herr A. No sex - jag har nackspärr! Ska sanningen fram så åkte jag faktiskt över till honom för att sno åt mig lite Citodon men inte ens det gjorde susen. Vet inte om det kan vara besöket på Grönan i söndags som får stå till svars för nackproblemet. Jag vägrar i alla fall att gå till läkaren trots att det var vad personalen på Apoteket rekommenderade. Idag kan jag i alla fall gå utan att skrika så det löser sig nog ändå.
Jag är så trött på mig själv och min "ska bara"-mentalitet. Tiden bara rinner ifrån mig. Idag har jag lovat mig själv att jag ska tvätta, städa och hälsa på min mamma. Istället för att gå till tvättstugan det första jag gör så sätter jag mig här och slösar tid.
Slår bort alla tankar på mamma så fort de dyker upp. Skjuter fram det där samtalet där jag lovar att komma förbi. Idag ska hon flyttas från sjukhuset tillbaka till Hospice. Jag tycker att det är så jävla jobbigt att hälsa på henne. Vet egentligen inte varför. Det är väl bara så trist att pendla mellan ilska och sorg när jag ser henne. För det är ju så det är. Jag kan inte sluta förbanna henne över alla dessa usla beslut hon tagit genom åren. Och det är så svårt att smälta att hon blev så chockad över sin dödsdom i cancer när hon söp under cellgiftsbehandlingarna.
Det är sådana saker jag tänker på när jag träffar henne. Vill bara ruska om henne hårt och fråga vad i helvete hon tänkte med. Jävla idiot. Min mamma. Min mamma vars plats aldrig kan ersättas av någon. Ja, det är helt enkelt en minst sagt komplicerad hatkärlek jag känner för den kvinnan. Det där lilla barnet inom mig kommer aldrig någonsin förstå varför hon alltid valde bort mig och min syster till förmån för alkoholen. Och varför, med facit i hand, gör hon om det? Mitt vuxna jag blir inte heller klok på det här. Det finns förmodligen inget att förstå. Det är säkert precis så ologiskt som det känns. Mamma, lilla. Jag kommer idag.
Swing it
Vi ska ut med en vinpava och gunga.
Japp, det är lördagsnöjet det.
Är helt slut efter gårdagens utgång.
Önskar er en mycket trevlig lördagskväll.
Sunshine
SOL! Lycka! Hinner jag ut medan den är här tro?
Sexuellt utmattad eller bara trött?
Besökte mor min på sjukhuset igår. Vi blev i princip osams då hon var helt odräglig. Hon vägrade äta en strutglass som hon hade bett personalen om (istället för mat) utan tyckte istället att jag skulle äta upp den och mörka för henne. Jag satt och fantiserade om att trycka den där jävla glassen rakt i ansiktet på henne. Fan vad jobbig hon var! Tjatade om att jag var så väldans barnslig över att jag inte ville äta upp hennes glass. Hon sa något i stil med: "Är det såhär dina besök ska vara? Det är så otrevligt" och jag svarade med att jag inte behövde besöka henne om hon kände så. Då blev hon tyst.
Besöket hos herr A var desto trevligare. Vi skulle mysa framför en skräckfilm men vi hade sex istället. Pratade och hade sex. Och ännu mer sex. Verkar vara vår grej. So nice. Han var dock tvungen att jobba idag men han hade räknat med att jag skulle sova kvar. Han hade till och med köpt frukost till mig. Söta nosen. Så jag låg och drog mig i hans säng medan han var iväg och jobbade. Skönt som attan.
Det är så här det ska vara helt enkelt. Träffas och ha mysigt och roligt. Grymt sex. Inga löften. Inga framtidsplaner. Tycka om varandra. Inte göra en grej av det. Bara vara. Undrar hur länge det håller i sig?
