Justify My Love

Jag har haft lyckorus i kroppen hela dagen. Antar att det är solen och sommaren som gör sitt. Höll till och med humöret uppe hos terapeuten. Det verkade nästan som att jag är nära på att övertyga henne om att jag inte behöver hennes traumaterapi. Det vore mycket bra om så vore fallet för att jag blir ärligt talat bara på så fruktansvärt dåligt humör över att behöva sitta där och berätta om olika scenarion som skett i barndomen. Blir mer och mer frustrerad för varje gång. Känner bara att det är orättvist att behöva gå i terapi på grund av något jag inte kunnat påverka. Något jag föddes in i. 

Det är onekligen så att jag förföljs då och då av vissa obehag som har med mina föräldrar att göra. Men inte mer än att jag tycker mig kunna hantera det. Kanske inte alltid på det ultimata sättet.
Tidigt imorse vaknade jag av en fruktansvärt obehaglig dröm om min mamma. Jag hade i min dröm flyttat hem till henne för att ta hand om henne då hon är döende. Jag ägnade mig för stunden åt otukt i ett avskilt rum i lägenheten då hon kommer och stör. Pinsamt såklart. Avbryter min sexakt för att ta hand om henne och det visar sig att hon blivit så pass förvirrad att hon bäddat åt sig själv på en träbänk ute i hallen.
Sen vet jag inte riktigt hur det hela går till men där näst är vi på resande fot på ett tåg. Jag är stressad, jag har mer att göra än att bara ta hand om min mamma. Men varje gång jag försöker så kommer personal fram till mig och berättar att min mamma inte kan bete sig.
Så vi åker hem. Och av någon anledning lyckas jag inte få med henne på bussen utan hon kliver på en annan som tack och lov går åt samma håll. Hon är framme strax innan mig och jag ser henne plötsligt på gatan alldeles naken och klart förvirrad och det är ingen som hjälper henne. Hon får syn på mig och jag tecknar genom bussfönstret att hon ska stanna där hon är och att jag kommer till henne. Hon nickar som att hon förstår mig och jag är så jäkla trött, arg och maktlös när jag kliver av den där bussen och börjar springa åt det håll jag sett henne sist. Jag hinner korsa gatan innan jag hör hennes röst bakom mig.
Helt plötsligt är det snö och mörkt ute. Hon skriker mitt namn i ren förtvivlan och sedan "hjälp, hjälp mig!" Och jag vänder mig om. Ser hur hon blir våldtagen vid en husvägg på andra sidan gatan av två mörka figurer. Förbigående ser också det här men ingen gör något. Jag springer fram, varpå en av de mörka figurerna reser sig och går mot mig. Han är lång och om han ville kunde han ha knäckt mig på mitten. Men jag skrämde honom med min vrede. Sprang rakt mot honom och siktade in en spark mot hans skrev. Missade. Fräste och svor. Bad honom dra åt helvete därifrån och att jag nog skulle hitta honom igen. Han löd. Hans kompanjon visade sig till min förvåning vara en kvinna. En riktig jävla pundarkärring och först nu när hennes kompanjon smitit runt hörnet lämnar hon min mamma som numera ligger tyst på marken. Pundarkärringen går förbi mig och ser så jävla oberörd och kall ut... och det är då jag vaknar. Alldeles kallsvettig och med hjärtslag som gör ont av dess kraftiga slag.

Och vad gör jag då? Det är ju här jag inte kan koppla bort. När jag vaknat. Jag ligger kvar alldeles spänd och kan inte sluta tänka på det vidriga jag just drömt om. Så jag sätter på en film på datorn. Något som ska roa mig. Få mig på andra tankar. Då det här är en väl beprövad metod för mig fungerar det rätt snabbt. Men min terapeut hade önskat att jag försökt lugna ner mig på annat sätt. Att jag hade tänkt på min andning, försökt kontrollera den. Får väl prova det till nästa gång då... Om jag minns.

Skönt i alla fall att dagen blev betydligt bättre än natten. Nu ska jag ner till tvättsugan. Kan inte tänka mig något roligare.