Justify My Love

Funderar på om jag möjligen lider av åldersnoja. Tycker att åren går lite väl fort och jag tänker på det mer och mer. Det här med att vara ute två kvällar i rad exempelvis - det vill jag inte göra om mer. Det har förvisso aldrig varit min grej, så det behöver ju inte nödvändigtvis bero på stigande ålder.

Sen tänker jag på midsommarfirandet... Innan krogen var jag nykter och umgicks med barnen. På eget bevåg. Tyckte att dem var alldeles underbara. Jag. Jag tyckte om barnen. Älskade hur de anförtrodde sig mig, tävlade om min uppmärksamhet, respekterade och lyssnade till det jag sade. Flickan som höll mig i handen och sa: "Tänk om du vore min mamma." Oj, jag? Mamma? Vadå, skulle någon vilja ha mig som mamma?
Hon och jag gick hand i hand över bron, häpnade över den vackra utsikten.
"Visst är det vackert?" sa hon och tittade upp på mig.
Och ja... Det var vackert. Men vad hon inte förstod var att hon och hennes bror var ännu vackrare. Och jag gick där på bron, tog ett djupt andetag och tänkte.... "tänk om det är såhär det ska vara? såhär det kan kännas?"

Pojken som gärna höll min hand framför sina kamrater. Som anförtrodde mig att han gillade konståkning men inte vågat berätta det för någon. Som sa att han verkligen uppskattade sin lillasyster fast de bråkade ibland. Mitt hjärta ömmade som aldrig förr. Och när han sa att han var dålig och inte kunde något, så stannade jag honom, tittade honom djupt i ögonen och vi diskuterade att man inte ska tänka så negativt. Att man kan fastna i en ond cirkel och börja tro på det. Berättade om pojken jag såg. Den underbart vackra.

Att barn kan vara så underbara. Jag hade ingen aning. Ska jag verkligen inte ha några?
Det var helt klart de som var den stora upplevelsen den här helgen...