Justify My Love

Förlåt för att jag glömmer bort att ringa dig. Förlåt för att jag inte frågar hur du mår.
Förlåt för att jag inte tar vara på varenda sekund du har kvar här i livet...
Jag vet inte varför jag har så svårt att tänka på dig.
Det är som att din dödsdom inte nått mitt förstånd.

Min hjärna fungerar såhär. Den bara stänger av.
Psykoterapeuten säger sig förstå det. Din och pappas "frånvaro" under min uppväxt...
Det är den hon hänvisar till. Att jag fått klara mig själv från så pass ung ålder.

Nu är det jag som är frånvarande.
Fast till skillnad från dig behöver jag ingen alkohol för att stänga av.
Till följd av allt som har hänt har det här blivit min överlevnadsmekanism.
Det säger hon... Terapeuten.

Jag vill ha kontakt med mina känslor, mamma.
Jag vill komma att tänka på dig.
Jag vill kunna känna efter hur saker känns och hur jag mår.

Istället resonerar jag fram känslor.
Jag ber dig om förlåtelse nu för att jag vet att jag borde vara ledsen.
Det här är ett mönster, mamma.
Lyckas inte bryta det.

Jag tänker på din kommande död.
Besviken på det liv du valt att leva.
Tror att döden kan innebära den frid och ro du aldrig funnit här i livet.
Hoppas att jag inte har fel.

För trots allt... Så älskar jag dig när du är min mamma.
Jag önskar dig det allra bästa.
Och jag tänker på dig... men först om kvällarna...
...när mörkret börjar falla och du redan sover.
Då det är försent för mig att nå dig.
Förlåt.