Justify My Love

Träffade psykoterapeuten idag. Vi pratade om:

*Min irritation över att behöva gå och prata med henne om "mina barndomstrauman"
*Helgens fylleslag och medföljande minnesluckor
*Mitt fyllesamtal till exet
*Exets rädsla för relationer
*Min längtan till kärlek
*Att jag inte kan dölja när jag blir irriterad på min döende mamma

Vad ska man säga... Hon blev mycket oroad över min fylla. Hon verkade dock tycka att det var bra att jag längtade efter kärlek. Mest för att hon fått för sig att jag har svårt att "längta" till saker/personer. När hon frågade vad jag gjorde för att träffa någon och jag svarade "inte ett skit" log hon och verkade nöjd. Enligt mig är det  alldeles för tidigt för mig att träffa någon. Jag litar inte på min längtan för fem öre än. Den kan försvinna imorgon rentav.
Hon frågade mig även om jag skriver något och jag berättade då om den här bloggen. "Ingen vet om bloggen" sa jag nöjd. Hon sa att det var jättebra att jag skrev för då kunde vi ju diskutera det jag skriver om.
Men... Vadå? Då blir det ju inte längre en hemlig blogg.

Dessutom så stänger jag ju av mina känslor här också. Precis som hos henne. Det är ju så jag gör var jag än är. Varför ska jag sitta och älta en massa otrevligheter för? Måste jag? Varför ska hon komma här och förstöra min blogg för? Dessutom kommer väl för fan inte de jobbiga tankarna som på beställning heller? Och jag bloggar ju för att få fly undan det jobbiga. Åh, känner mig som en obstinat, jävla tonåring igen. Jag vill inte rota i det som varit!