Jakten på lycka
Jag insåg idag hur pass fokuserad jag egentligen är på att bli lycklig. Min psykoterapeut har frågat mig vad jag vill ha ut av livet och svaret på den frågan är lycka. Jag vill vara lycklig! Vad det innebär kan jag dock inte svara på. Och hur jag når dit har jag inte kommit fram till än. Men som jag söker. Jag läser Dalai Lamas "Vägen till lycka!", jag går hos terapeuten och bearbetar gamla sorger, jag försöker pigga upp kropp och själ med hälsokost etc etc.
Och idag tog jag till medlet jag alltid försökt undvika. Jag fick antidepressiv medicin utskriven... Det känns vemodigt. Har svårt att föreställa mig själv på antidepressiva. Får vänja mig vid tanken innan jag börjar på riktigt.
Kan det vara så att jakten på lycka är som att jaga kärlek? Jag tror bestämt att den som inte vill finna kärlek finner den och den som längtar mycket finner den inte. Kan det vara så att lyckan en dag bara skulle slå mig i huvudet en dag om jag slutade söka efter den?
Läkaren bad mig göra ett test för att se på vilken nivå min depression och ångest ligger. Det visade sig att ångestdelen inte var något att oroa sig för och att depressionen var på medelnivå. Hur bra är inte det? Man får vara glad för det lilla! Jag misstänker dock att det ligger en liten lurig nyförälskelse bakom det relativt positiva resultatet. En nyligen löst konflikt kan väl lyfta varenda människa åtminstone en aning. Och jag kände mig faktiskt genast lättare och piggare än på länge efter ha löst denna konflikt. Det var en kortvarig singelhistoria jag fick... Men jösses vad bra det känns nu. Jag trodde att jag tappat allt hopp om oss... men så var det inte. Gick från att känna nattsvart hopplöshet till något i stil med "en sista ärlig chans som aldrig förr. Jag har inget att förlora."
Nu håller jag tummarna för att vi ska fixa det här. Att vi ska ha samma team-känsla som i början... När han och jag var oskiljaktiga och oslagbara. Det känns som att vi förstår allvaret nu. This is it.
Och idag tog jag till medlet jag alltid försökt undvika. Jag fick antidepressiv medicin utskriven... Det känns vemodigt. Har svårt att föreställa mig själv på antidepressiva. Får vänja mig vid tanken innan jag börjar på riktigt.
Kan det vara så att jakten på lycka är som att jaga kärlek? Jag tror bestämt att den som inte vill finna kärlek finner den och den som längtar mycket finner den inte. Kan det vara så att lyckan en dag bara skulle slå mig i huvudet en dag om jag slutade söka efter den?
Läkaren bad mig göra ett test för att se på vilken nivå min depression och ångest ligger. Det visade sig att ångestdelen inte var något att oroa sig för och att depressionen var på medelnivå. Hur bra är inte det? Man får vara glad för det lilla! Jag misstänker dock att det ligger en liten lurig nyförälskelse bakom det relativt positiva resultatet. En nyligen löst konflikt kan väl lyfta varenda människa åtminstone en aning. Och jag kände mig faktiskt genast lättare och piggare än på länge efter ha löst denna konflikt. Det var en kortvarig singelhistoria jag fick... Men jösses vad bra det känns nu. Jag trodde att jag tappat allt hopp om oss... men så var det inte. Gick från att känna nattsvart hopplöshet till något i stil med "en sista ärlig chans som aldrig förr. Jag har inget att förlora."
Nu håller jag tummarna för att vi ska fixa det här. Att vi ska ha samma team-känsla som i början... När han och jag var oskiljaktiga och oslagbara. Det känns som att vi förstår allvaret nu. This is it.
Kommentarer
Trackback
