Introduktion, någonstans lurar ett syfte...
Idag var jag lat och tog bussen till jobbet trots att en promenad dit hade tagit mig mindre än 15 minuter. Men jag var inte på humör för att promenera. Natten hade känts så kort. Jag skulle vilja skylla detta på en hostande granne genom lövtunna väggar och min snarkande katt, men ärligt talat så var det bara jag som satt uppe i rent destruktivt beteende och mot bättre vetande. 
Hur som haver insåg jag att jag inte tjänade ett dugg på mitt lata drag då en hel drös med vidriga barn klev på bussen stationen efter min. Jag hade radion på i öronen - förgäves. De små ynglen var överallt i hela bussen och lät värre än en skock hyenor! Barn... *ryser* Nej, det blir nog inga sådana. Jag kan liksom inte komma på vad de ska vara bra till? Börjar tro att jag saknar den där biologiska klockan alla talar om. Den kanske är trasig? Det bekymrar mig dock inte märkvärdigt för tillfället med tanke på att pojkvännen inte heller är sugen på barnavel. Dock känns det något oroväckande att han tydligare kan se sig själv som far till ett barn än som en äkta make. För mig är det, om jag måste välja (mellan pest eller kolera), precis tvärtom. Nu betraktas jag som omänsklig, hård, kall och okvinnlig - inte sant? Självklart. Vi tjejer har ju inte gjort annat än tänkt på bröllop och barn sedan barnsben. Nej, jag tänker fan inte be om ursäkt för att jag faktiskt INTE gjort det. Jag är så jävla trött på alla tjejer som fortsätter leva upp till den myten. Det finns väl för fan vettigare saker och för den delen minst sagt roligare saker att drömma om här i livet. Som karriär... Som att resa runt och se världen... Som att dansa hela natten lång när andan faller på... Som att duscha när och hur länge man vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Nåja, smaken är ju som baken som sagt.... Vissa gillar inte katter - det gör jag. Det är ett bra argument när folk ifrågasätter ens val av barnlöshet. Å andra sidan... Jag har tid att ändra mig. Då står adoption främst på listan... Eller införskaffande av en hund kanske?
Någonstans kanske jag måste presentera syftet med den här bloggen... Men jag har inte riktigt klurat ut den delen än. Något som däremot är klart är att det inte blir någon som helst censur för någons skull annat än möjligen för min egen. Ingen jag känner vet om att jag startat den här bloggen. Och det är det som är meningen. Jag måste få skriva av mig lite. Utan allas vetskap, ögon och åsikter. Jag har bloggat förrut, men inte anonymt... Och mer avsett för mina vänner. Nu vill jag blogga för min egen skull. För att jag inte är på topp för tillfället. När jag var yngre skrev jag alltid dagbok. Det tycktes hjälpa mig igenom ett och annat. Jag använder skrivandet som en sorts bearbetning. Idag skulle jag egentligen ha träffat "min" psykoterapeut men hon var tvungen att avboka. Känns lika bra. Var inte det minsta sugen på att sitta och diskutera barndomstrauman idag. Jag gillar att förtränga. Nej, det är en underdrift. Jag älskar att förtränga.
Vet inte om man kanske borde lägga in någon sorts varning... När man mår dåligt är det svårt att se saker från den ljusa sidan... Så känsliga läsare undanbedes. Ibland uttrycker jag mig väldigt... starkt... För att det är så jag upplever det för stunden. Jag vill förstås inte må dåligt och arbetar ständigt med mig själv för att bli en bättre människa. Men ibland är jag en fruktansvärd människa. Har du svårt att ta det bör du nog inte vara här. Och om du råkar lista ut vem jag är för att du känner mig... Läs inte vidare... I only hurt the ones I love.
