Justify My Love

Jag har släppt tidigare inläggets grubblande. Anser att jag skiter lite i hur det ligger till för tillfället. Ska bara försöka njuta av honom istället. Precis så som jag redan gör. Enda kruxet är att mota bort de där rädslorna för framtiden. För det är just rädd jag är. Rädd för att läsa in saker som inte är där. För att falla och vara ensam om det. För att falla, få kärleken besvarad och sen återkomma till den ständiga känslan av att jag inte är redo att ha ett förhållande. För att inse att förhållandet med honom är, precis som med alla andra, en kamp. För jag vet ju att jag skulle kämpa. Alldeles för länge för att sedan i efterhand stå med facit i hand och känna att jag slösat tid och energi jag inte vill lägga ner.

Jag är sjukt rädd för kärlek.
Målar alltid upp de värsta scenarion som kan ske. Det är allt mellan otrohet, svartsjukegräl, sjukdom och ond, bråd död.

Har kommit på mig själv flertalet gånger funderandes kring alla sätt herr A skulle kunna skadas eller rentav dö ifrån mig. Det känns som något att ta upp med terapeuten. Jag förstår inte varför jag alltid tror att mina pojkvänner ska dö ifrån mig. Det är ju helt rubbat!

Och herr A är inte min pojkvän. Men jag får lov att erkänna att jag uppenbarligen är sjukt förtjust i honom. Och att om jag velat ha ett förhållande hade herr A varit den andra halvan i detta. Imorgon ska vi ses. Då ska jag stänga av allt vad tankar heter och bara njuta. Då har jag något trevligt att se tillbaka på den dagen det skiter sig mellan oss. Pessimist javisst! Men sanningen är att det är värt det. Det jag får uppleva med honom nu är värt en eventuell hjärtesorg i efterhand. Gäller bara att minnas det när det väl smäller. Helvete vad fast jag är i mina negativa tankar. Vad fan är det för fel på mig??