Justify My Love

Så fort man lyckats lägga det någorlunda bakom sig så gör du det igen. Varför? Jag har ställt den frågan i så många år nu. Borde ha lärt mig att jag aldrig får svar.
Se dig omkring! Det finns fler än du här. Hur mår andra? Inte så bra alltid de heller va? Hur kommer det sig att det alltid varit extra synd om dig?
Hur kommer det sig att du har så svårt för allt? För att jobba, ta hand om dig själv, ta hand om dina barn? Skyll för fan inte på din uppväxt - jag är trött på den historien! Vad hände med min? Hur klarade jag mig?
Kan du säga att det var tack vare dig? Eller kan det vara ärligare att säga trots dig?

Varför gör du inte bara slut på det hela om allt är ett enda stort lidande? Det är ju ändå dit du är på väg. Och det är det enda målet du hängivet verkat riktat in dig på redan från början.
Du har haft så många val i ditt liv. Av någon anledning lyckas du alltid välja fel. Hur fan lyckas du? Jag är så fruktansvärt arg på dig. Jag föraktar dig. Ser ner på dig. För att jag ser all den jävla potential du haft att ta dig någonstans.

Nu är det över. Nu är det slut. Du är döende. Och det är såhär du väljer att gå? Är det såhär du vill att vi ska minnas dig? Vad sägs om att leva den sista tiden så som du skulle levt hela ditt liv istället? Klart att det är tufft. Klart att det känns. Precis som livet gör. För alla. Inte bara för dig.
Jag tycker att du är skyldig dina barn att för en gångs skull välja bort alkoholen. Men visst, det är ditt val i slutändan. Precis som alltid. Lite lustigt bara att ingen frågade mig om jag ville sättas till livet och växa upp i en dysfunktionell familj. Var fanns mitt val? Nej, det var ännu ett av dina tvivelaktiga beslut. Känns det bra?